det finns så mkt jag skulle vilja göra mot dig och med dig, både sånt som gör att jag mår bättre i längden och sånt jag inte vågar för det förmodligen gör att jag mår sämre längre fram, men det där är något som jag är rädd för att säga. istället tänker jag tusen tankar i raketfart och snurrar iväg med mig själv tills jag inte vet vart jag befinner mig och hela tiden tittar jag på dig, och du tittar tillbaka och jag viker med blicken för jag är för rädd för att titta för länge, för det känns som jag gör något förbjudet, något otillåtet som bara andra får göra men inte jag. och när jag tittar igen ler du bara som om det inte gör nånting. och jag förstår inte hur någon kan vara så obekymrad och fri. någon gav mig en gång rådet att stanna upp och tänka på vad jag håller på med, kan inte någon be mig att fortsätta gå och sluta fundera över sånt som jag inte ska behöva fundera på. jag har fastnat, och jag är rädd för att fastna i din blick och inte kunna vika bort den när jag själv vill det och att du ska välja att inte möta min blick längre. jag känner mig fylld av något som står mig upp i halsen och det är inte bekvämt, det skaver och det är nästan så jag överväger att ge det lite hjälp på traven att komma ut. men det vet jag ju att det fungerar inte på det viset. jag är trött på att vänta på vändpunkter och jag är för trött för att vända på steken på egen hand. jag är hopplös, precis som david skrev, och det är nog det ärligaste någon har sagt till mig. förutom, fyfan vad du kan ditt underbara äckel, men det var det ju han också som sa. och han gjorde mig bara besviken precis på det sättet som jag förväntade mig, men jag har ingen jävla aning om vad jag kan vänta av dig. jag känner mig så jävla kluven och liten på jorden, ena stunden är det saker som får mig att vara sjukt glad och blicka framåt, nästa sekund vrider jag blicken åt sidan och fastnar ett tag i något som inte känns bra. och frågan jag egentligen ställer mig själv är väl, varför väljer jag det alternativet när jag vet att jag kan välja nått annat? jag har inget bra svar. jag antar att jag är dum i huvudet. varför vill någon prata med en idiot? jo, för de är underhållande. nästa steg är ju att jag faktist börjar samtala med mig själv på broadway. och jag antar att det kmr ske, just för att det känns nog som det säkrare alternativet

.