go kväll gott folk
eller dra och dö med er.

var ett tag sen jag kände mig såhär förbannad.
känns som allting är i en nedåtgående spiral.
jo, jag har ju praktiken.
men kan väl ärligt påstå att det tär på mig att vara trevlig i en hel dag.
är nog inte gjord för sånt egentligen.
sökte jobb på kolmården iaf. kunde ju vara kul om man fick.
för vet ju inte säkert att praktiken leder till nått.

jag vet inte ens vart jag ska börja.
kanske vid att det känns som alla sviker mig, hela tiden.
gång på gång på gång på gång.
vad är det med mig och att bara kunna se det negativa hela tiden?
varför ska jag gå runt och känna mig ledsen?
och varför inser jag nu att jag stängt av mig själv, och först nu kommer det tillbaka, ilskan?
ilskan. den där jävla ilskan. och sorgsenheten. fyfan.
jag vill inte vara såhär beroende av folk. när hände det egentligen?
är det robin som har fått mig att bli sådan? eller är det jag själv?
har jag tillåtit mig själv att känna mig säker? trygg? älskad för som jag är?
men det är jag ju inte. ingen är perfekt, speciellt inte jag.
inte nuförtiden iaf, som du påminde mig om.

fyfan vad jag börjat hata mig själv på senare tid.
varje gång jag har roligt känns det hela tiden som nått falskt lurar bakom allt som sägs.
tomma ord, tomma skratt.
det känns som en knut, som jag inte vet hur jag ska lösa upp.
och jag vet att inget som går genom min skalle för tillfället kan fixa det.
ändå känns det på gränsen till att jag går in i badrummet och vänder ut och in på mig själv.

jag vill springa tusen mil och känna hjärtat hamra och att det svider i bröstet för jag får svårt att andas.
explodera med blodsmak i munnen när man är på bristningsgränsen, ta i så mycket man bara kan tills man faller ihop och verkligen onekligen inte orkar försöka en milimeter till.
just den känslan vill jag framkalla.
för just nu känns det som att jag har slutat försöka.
det känns mer och mer som att det är så det är när jag tänker på det.
jag har helt och hållet slutat försöka, för min egen skull.
jag går på auto, för alla andra? vafan? vad i helvete är det?
pallar fan inte mera nu.
och i samma sekund jag skriver det så tänker jag att ofta jag kommer göra nått åt det imorn då.
känner mig så fruktansvärt värdelös.
jag är ingenting, jag är ingen. vad fan gör jag för skillnad för någon?

jag saknar pappa just nu.
tänker på pernilla och att det lika gärna kunde varit jag.
med allt som varit med pappa sista tiden, allt det har fått mig att gå och spänna mig.
som ett gummiband som sträckts ut tills det gått av.
och det brister nu.
jag orkar inte mera samtidigt som jag vill göra allt.
är så trött på att vilja vara mycket mera än vad jag är.
är så länge sedan jag kände att jag räckte till.
eller att någon annan gjorde det heller för den delen.
så jävla skönt det är att sätta ord på det som känns just nu..
men tror fan inte att det känns bättre för det.

saknar den där jävla robin.
och är så jävla småsint och missunsamm att jag verkligen vill gå och kräkas på mig själv.
can't love no other until you love yourself säger de ju, och det stämmer väl.
men jag älskar honom. mer än mig själv för tillfället. hur fan går det ihop.

.